Igår inledde jag mitt lilla projekt om Sankt Petersburgs undergroundscen. Fick kontakt med en gitarrist i ett band som lirar deathcore, och ska dra ihop ett reportage om det. Vi får se vad det blir. Igår träffade jag hela bandet för första gången. De repeterar i en gammal kåk som tidigare var en skola. Nu används det av ett tjugotal band som replokaler för en relativt billig peng per månad. Nästa helg ska jag med på spelning.
Idag när jag satt på redaktionen så snöade det uppåt. Så drar allt igång. Igen. Gatorna skottas alldeles för sakta, och det blir ett jävla liv här i stan. Snöskottarpatrullerna med Uzbeker och andra gästarbetare tar på sig björnfittan och hugger närmsta spade, igen. Medan arbetet pågår så kryssar folk fram mellan snötäckta bilar. Tjejer i päls och med 15 centimeter höga stilettklackar har det tuffare än någonsin.
När jag klev ut från metron, 15 minuters promenad från där jag bor, så såg jag bilder överallt. Tänkte nä, jag orkar fan inte. Ska bara hem och käka. Gick en bit till. Tänkte hoppa på en buss. Men fan, kunde inte missa detta, så jag bestämde mig för att ta fram kameran och plåta lite istället. Ju sämre väder, desto roligare. En tant med tillhörande gubbe kom fram och pratade när jag tog en bild av en snöövertäckt Lada. Hon undrade varför jag tog bilder av en så ful bil. Sa att den var vacker med all snö. Då fattade hon och började fråga ut mig om var jag är ifrån, vad jag gör och var jag bor. Och berättade var hon själv bor. Trevligt litet samtal, i snökaoset. Fem minuter senare var jag en riktig gentleman och hjälpte en gammal pensionär som stupade framlänges i djupsnön när hon kämpade sig framåt med matkassen i högsta hugg. Ledde henne till fastlandet och kände att jag gjort dagens goda.
Kameran var såklart täckt i snö och vatten. Men den lever än.
Den här hunden ser jag nästan varje dag – den brukar ställa sig vid övergångsstället där jag står och väntar på bussen och bara skälla rakt ut. En gång jagade den en annan hund över vägen. Sen brukar den alltid hänga utanför mataffären, som ovan. Sitter där och tigger, hoppas på att någon ska lämna en liten matbit, antar jag. Mataffären har förövrigt öppet 24/7, och har vanligt sortiment med vanliga priser. Fem minuter från mig. Helt kungligt!
Kontoret. Här väntar man. Och väntar. Och väntar. I veckan ska jag dit, och vänta. På att få ett multiple entry-visum samt förlänga mina studier till början av juni. Måste bara fixa HIV-testet först.
Sasha har en ganska dålig lön på tidningen. Men han har gjort ett deal med ledningen vilket innebär att han får ta hur mycket extrajobb han kan, och dessutom sälja bilder som inte används vidare. Han har ganska mycket på gång. En gång i veckan håller han föreläsningar för St. Petersburgs amatörfotografer. Han har gett ut ett par böcker. Jobbat lite som privatdetektiv med att söka upp de biologiska föräldrarna till adopterade barn (vilket tagit honom runt hela detta gigantiska land och gett både vänner för livet och dödshot). Annars, lite reklamuppdrag då och då. Kort sagt, han gör allt som har med foto att göra, och lite till.
Idag följde jag med honom på ett sånt extraknäck. En teatergrupp skulle ha nytt promo-material, och han fick uppdraget. Med ett blixtset från 90-talet, “det första i sitt slag som tillverkades i Ryssland”, så intog vi gruppens studio. Ett ganska fascinerande gäng, bossen hade inga ben, rullade runt i sin rullstol och rökte oavbrutet medan han ropade order till folk och instruerade skådisarna vilket uttryck han ville ha i bilderna.
