Apelsin-TV

Posted on March 1, 2010

_dsc2491

OK, här kommer en lång, osammanhängande harang om fotografi och hur man kan angripa ämnet. Lite tankar och åsikter, från mig till… dig. Med en bild från i lördags. För en bild, ja det måste man ju ha!

Efter att ha jobbat på tidningen i snart en månad så har jag… Funderat mycket. Nu säger ni: “jaha, han tänker också”. Hursom. Något jag ofta tänker på vad det gäller nyhetsfotografi/tidningsfoto i allmänhet är vilket sätt man ska angripa det på. Finns egentligen två alternativ/filosofier när det kommer till det här. Säkert fler, men det här tänker jag på:

1. Bilden/bilderna ska säga allt. De ska säga det som står i texten, alltså illustrera artikeln eller rubriken på ett (över)tydligt sätt.

2. Bilden är ett komplement till rubrik/text. Den kan vara “svår”, och kanske otydlig. Den kan vara snygg, eller finurlig. Men självklart inte helt åt helvete otydlig för det. Ni fattar vad jag menar.

Rent generellt så tror jag att nummer ett härskar i följande läger.

-På konservativa/omoderna tidningar.

-Hos konservativa/gamla fotografer.

-I länder där bildjournalistiken kanske inte har så stark ställning, eller där man inte funderat så mycket över det.

Jag får ganska ofta höra att “ja, grym bild, men den funkar inte riktigt till artikeln.” Här inser jag ju att, ja, jag brister i tänket. Ibland tar jag dåliga bilder, som inte är nog förklarande. Men jag kan inte låta bli att tänka, kanske bilden VISST funkar. Om man läser rubriken/texten så vet man ju ändå vad det handlar om. Måste man visa det, igen, i bilden?
Det här blir ju ett sorts försvarstal för de bilder jag själv tar. Förstår att det låter lite självgott och, kanske, förnekande. Men alltså.

Ska inte bilden vara ett KOMPLEMENT till texten? Något som ger lite mer? Kanske en annan infallsvinkel till händelsen, problemet, nyheten?

Samtidigt som jag tänker det här, så är jag enormt fascinerad av, och ser upp till, fotografer som verkligen lyckas kombinera de två. Kanske är det DET man måste göra. Till exempel Sasha, fotografen på St. Petersburg Times. I majoriteten av hans jobb så är det EN bild som gäller. Hans tänk är utpräglat “berätta allt, visa så mycket som möjligt i en bild”. Och han har finslipat det under trettio år. Han tänker på allt. Varje bild ska svara på frågorna: “vem, vad, var, när, hur, varför”, och ofta lyckas han.

Det här påminner mig om när Engman berättade om bildchefen på ST som sågade en fotbollsbild (har jag för mig) med för mycket tom yta runt en fotbollsspelare. Han sa ungefär “Beskär. Det här är bara slöseri på trycksvärta.” Jag vet inte. Är inte det bara jävligt tråkigt? Om man hårddrar det, ska en tidning då vara full av passbilder på folk?

Ja… Ehh… Ta det för vad det är. Och tycker du det är helt åt helvete, klicka på nollan bredvid rubriken och skriv något.

10 Responses

  1. Åland
    01/03/2010

    Väldigt intressant och tänkvärt Simon!

    Har själv funderat över bildernas betydelse. Som du säger, på omoderna tidningar ska bilden ofta säga allt..

    Men jag känner dock att bilden utnyttjas dåligt även på “moderna tidningar, oftast används bilden enbart som ögongodis till artikeln. Bilden kanske inte säger allt det som artikeln säger men istället blir det en vacker/snygg/spännande “illustration som fångar läsaren på sidan. Ofta när jag fastnar vid en bild i en dagstidning så är det för att den har en intressant kompostion, snyggt ljus, bra kopierat o.s.v. Det är oftast ytan som styr och inte innehållet.

    Det optimala är ju så klart om bilden kan ge något mera än det som står i artikeln, men hur ofta händer det? Ska bildjournalisten själv gräva fram en egen vinkel?

    Lite eget svammel, men som sagt, intressant ämne…

  2. admin
    01/03/2010

    KUL med respons! Jag tycker definitivt inte att det ska bli någon sorts ögongodis. Det är kanske det värsta jag vet (tänker såna royaltyfria bildbyråbilder, ex “blomma i motljus”…). Självklart är det ytan som styr. Men det känns som att en bild måste kunna fånga in en, så att man SEN lägger märke till innehållet. Alltså, att bilden är bra på två sätt:

    Snygg och intressant. Man ska kunna hitta något i bilden även efter första anblick. Kanske är det det jag trevar efter. I mina ögon så har varje riktigt bra bild en liten “hake”, något som händer, något oväntat eller intressant. En krok, kanske.

    Det jag menar är att en bild kan säga något ANNAT än det som står i artikeln. Ett färskt exempel. Gjorde ett rep om en cirkus här i StP. Tog en del bilder backstage och så. Som dragare valdes den självklara bilden, på huvudnumret – de stora nya elefanterna, i den stora nya showen. En skittråkig bild enligt mig själv. Hur hade det varit om man här, istället för att välja det uppenbara, hade valt en bild från backstage? Bara en tankelek. Kanske hade det sabbat – “det har inte med saken att göra”. Men kanske hade det lagt till en till dimension till hela reportaget. Bildtexten hade kunnat säga något om backstage. Bilden hade visat det. Och textens rubrik hade handlat om den nya showen. Hade det funkat? Vet inte.

  3. johan
    01/03/2010

    Intressant. Det beror ju lite på kan jag tycka. Jag förstår ju precis vad du menar. En blandning av båda är väl kanske bäst? Ibland hör man argumentet att läsarna måste förstå bilden också, och därför får den inte vara för svår, men det kanske är att dumförklara läsarna? men samtidigt, ibland ser jag bilder som inte direkt är kopplade till rubriken, vilket kan göra mig förvirrad. Där kanske jag dumförklarade mig själv?

    Men jag har funderat på det där med att tajta till bilden, som jag fick tipset att göra på fotbollsbilden som du tar upp. (den blev väl inte direkt sågad, det var mer ett tips från en person till en annan)
    När jag tajtade till den, som jag blev tipsad om, så tyckte jag att den blev bättre, men jag funderade på om jag tyckte det pga att man är så van att se sportbilder just så. Att vanan att se bilder på ett typiskt sätt gör att bilderna “ska se ut så”.
    Jag tyckte den var bra innan jag tajtade till den, men efter att jag beskar den, så tyckte jag inte att den luftigare versionen var bra. Och jag gick i detta nu tillbaka och kollade på den på min hårddisk, och insåg att den skulle må bättre av att tajtas till ännu mer. (bildbyråskada?)
    Jag kan också tycka nu, att luftiga sportbilder, gör att sporten som utövas ser mer amatörmässig ut, förmodligen för att jag är van att se tajta bilder från stora matcher.

    Jag har också märkt en intressant sak nu när jag är på byrå.
    På jobb börjar jag ta säkra, enkla bilder. Porträtt, rakt på, höjd, bredd, halvkropp, helkropp osv. När jag vet att jag har allt så börjar jag bli mer kreativ, tar bilder så som jag vill ha dem osv.
    När jag sedan skickar upp bilder som tidningarna sedan kan ladda ner så skickar jag av båda sorter. Nu till det intressanta. De enkla förklarande bilderna är de som laddas ner av tidningarna. Nån gång har jag sett “min favorit” i tidningen.
    Jag har ingen förklaring, men jag har tänkt att jag kanske bara har jävligt dålig smak, därför väljer de mina “icke favoriter”.

  4. admin
    02/03/2010

    Absolut. Jag börjar också luta lite åt blandningen. För det är ju som du säger, man kan ju inte förvirra helt åt helvete mycket. Men lite kanske? Allt kan ju inte vara Idol och Melodifestivalen i bildväg, liksom.

    Intressant anekdot med fotbollsbilden. Det där med att sporten ser mer amatörmässig har jag själv varit med om, känner igen tanken. När det hände för mig var det nog mer för att jag helt enkelt hade ett för kort objektiv. Fick med en massa tråkig bakgrund osv. Då blir det ju lätt skit. Med en 300/2,8 hade den varit tightare – och bättre. När det gäller just sportbilder tror jag också mer på närhet (och enkelhet). Där kanske det mest är för att man vill ha ansiktsuttrycken? Känslan av kamp och så vidare. Samtidigt kan ju vissa sportbilder som går “utanför lådan” vara extremt bra och intressanta. Och säga mer än det uppenbara. Joel Marklund är rätt duktig på det där tycker jag. Varvar tighta, “klassiska” bilder, med de mer oväntade. Leker lite med lensbaby och så vidare.

    Byrågrejen förstår jag helt klart. Jag är imponerad över att du klarar att ta alla de säkra. Jag hade fått panik. Det är verkligen något jag måste jobba på – att ta “de klassiska” till tidningen. Så man åtminstone har dom. Sen angående valet, så tror jag att de klassiska, enkla, förklarande ofta väljs just för att det är den synen som dominerar. Det är väl därför alla tidningar ser precis likadana ut, dag efter dag. Lite trist. Men samtidigt – de måste ju sälja, och de har säkert testat.

    Men jag kan inte släppa det. De kanske skulle sälja, även om de inte visade samma tighta porträtt som vanligt? Eller samma hockeybild som man redan sett fem miljoner gånger?

  5. johan
    02/03/2010

    Jo, han tar superfina sportbilder, av de jag sett på bloggen. Men det skulle vara intressant att se vilka som tidningarna sedan hugger. De klassiskt tajta eller de annorlunda?

    Håller med om att det är trist att vissa bilder förväntas se ut på ett speciell sätt. Skulle vara kul att veta om de säljer sämre, eller får klagomål om de skulle välja andra bilder.

  6. Robin
    02/03/2010

    Jag gör ett instick, kanske går från saken lite, jag vet inte.

    Jag utgår att de flesta som läser dagstidning är “vanligt folk”. Frågar du en “vanlig människa” som inte har ett speciellt bildintresse så kommer hennes favoritbild inte vara densamma som en “bildmänniskas”. Jag har märkt de när jag visat släktingar bilder. De gillar oftast de lätta och “vackra” bilderna inte de som vi kanske skulle kalla lite “svårare”.

  7. simon
    02/03/2010

    Ah, du menar Verklighetens folk, som Hägglund snackar om? Samma folk gillar ju också nyheter om nämnda Idol och Melodifestivalen. Inte “svåra”, jobbiga saker. Men ska man därför inte snacka om det? Medveten om att jag hårddrar nu.

    Poängen är inte att visa bilder som är för svåra för att förstå. Mer att visa något oväntat. Samtidigt så är ju det jävligt svårt. Gick in på DN bara för att kolla vad man kunde gjort annorlunda på de bilder som låg överst. Mina förslag? Jag vet inte. Men det är en solnedgång, en bild på en Astra Zeneca-skylt, sen några tighta porträtt på bland annat Karadzic och Tymosjenko. Bilden på Hamrén visar en hop med journalister till vänster. Inte radikalt annorlunda, men intressantare än passbilderna… Kanske en “vanlig” människa hade sagt, “Mäh, varför visar dom inte bara Hamrén?”. Men jag tror många också tänker “Aha, satan, han är verkligen under press, den där Hamrén.” Då visar man ju något mer än att Sveriges nya förbundskapten tagit ut en ny startelva (som texten och rubriken handlar om).

    I kontrast så säger bilderna på Tymosjenko och Karadzic inte mycket mer än hur de ser ut. Vilket iofs är relevant. Men tråkigt.

    Ok, några snabba exempel. Brister kanske stenhårt, men vafan..

  8. MedMera (pappa)
    05/03/2010

    Jag gillar finurliga bilder. Inte för att jag tillhör de mest finkulturella, men jag gillar att inte alltid få allting serverat. En bild som inte stämmer med en rubrik får mig däremot att reagera, och kanske läsa artikeln, beroende på ämnet. En artikel som harmonierar med bilden väcker långt ifrån samma nyfikenhet.
    Slutsats, mata era bildredaktörer med kluriga bilder som inte alltid stämmer ihop med texten….

    MedMera (pappa)

  9. John Stenersen
    07/03/2010

    Hei Simon.

    Interessante tanker. Jeg har ikke noe direkte svar, men jeg har nettopp vært på Dok10 i Oslo og fikk med meg norske “Årets Bilde. Du har sikkert ikke ungått å kegge merke til at det var en del diskusjon rundt årets vinenrbilde…;-)

    Det som slår meg er at det konkureres mellom bilder som ofte er ganske blottet for egenkvalitet, men knytett opp mot en begivenhet som gjør at bildet får oppmerksomhet, og bilder som har egenkvalitete helt uavhengig av begivenhet. Obamabildet er et ekesmpel på det første, mens Jo’s bilde i kalssen “Dagligliv…” er et eksempel på det siste. Man har ingen aning om hva saken dreier seg om, men bildet har kvaliteter som gjør at man fasinert av det uavhengig av kontekst.

    Kaster man da blikket til svenske “Årets Bilde” finner vi nok et Obamabilde, og dette er et bilde som har både og. Jeg synes bildet har kvaliteter i seg selv (grupperingen av maktmenneskene, uttrykkene, hånden som kommer inn…) og det står i en historisk kontekst (jeg mener jo at maktens nederlag i København er en langt viktigere begivenhet enn at Obama kjører limmo gjennom Oslo!).

    Men det som står igjen etter å ha sett begge lands “Årets Bilder”, er at beholdningen ligger i de brede reportasjene. Moment-fotografene, og Espen Rasmussen i Norge, gjør rent bord med prosjekter der tid er den største kapitalen! Ten Hoopen som årets fotograf i Sverige er gledelig. Men det som bekymrer (og som var et viktig tema under Dok10) er at de norske reportasjene bare untaksvis var initiert av arbeidsgiverne (altså tidningshusene)…

    Men stå på, Simon. Du både jobebr og tenker – bra begge dele!

    John S.

  10. Åland
    11/03/2010

    Kul med lite bilddiskussion. Hade helt glömt bort den här tråden men hittade den igen idag av en slump.

    Det är verkligen svårt det här. Jag har suttit här en stund nu och funderat på vad jag egentligen tycker och det slutar med att jag bara famlar i mörker. Jag skriver en sak, ändrar mig och suddar ut oc börjar om igen.

    Ta exemplet med Simons elefant. En bild backstage skulle varit en annan vinkel, oväntad och kanske locka till läsning.
    Samtidigt, om cirkusen har skaffat en ny elefant vill säkert många läsare se det och då kanske vi borde visa det istället. Om det blir för rörigt kanske läsaren tappar intresset och struntat i hela artikeln. (Svårt att säga när man inte sett bilderna)

    Jag tror det är viktigt att inte innehållet på en sida spretar för mycket. Man skall ha en huvudvinkel som hålls genom artikel och bilderna. Sen kan och ska man fortfarande överraska i bilderna, fånga det oväntade, vackra, spännande…men inom vinkeln. Tycker årets bild 2009, tagen av Magnus Wennman är ett bra exempel. Den visar en afroamerikansk kvinna som gråter av glädje över att Obama blev president, en fräch bild av presidentvalet. Den är annorlunda, genomtänkt men håller sig till ämnet. Skulle jag vara bildredaktör så skulle jag dragit på den och inte på en bild av en glad obama, han har man sett så mycket i.a.f. (Undrar om bilden publicerades i Aftonbladet…)

    Fast jag förstår också Simons komplement tänk. Tänker t.ex. om man ska fotografera ett barn som hamnat i kläm mellan myndigheter och inte får den vård han/hon behöver. Det klassiska då är ju att skapa en dyster stämning som harmonierar med texten. Men då tycker jag det skulle passa bra att fotografera barnet när det leker och har riktigt kul. Då skulle bilden visa upp det glada barnet medans rubrik och text skulle visa upp hur svårt barnet har det. Tillsammans skulle helheten säga, titta på det här oskyldiga barnet som gillar att leka och inte får den vård han/hon behöver. Bild och text skulle komplettera varandra, dom säger olika saker och skapar en starkare helhet. Den övergripande vinkeln är dock fortfarande samma.

Leave a Reply