Har sagt adjö på mina tre stammishak, sagt adjö till människorna i Buchta som till slut vande sig vid den nyfikne fotografen som fattade 50% av vad de pratade om, sagt adjö till tanten med guldtänderna som äger kåken jag bott i, sagt adjö till juristen med USA-drömmar som hjälpt mig att tolka vid behov, sagt adjö till mitt rum. Nu blir det ett par dagar i St. Petersburg innan hemfärd. Lyckades boka en rätt dryg biljett hem eftersom jag var så sent ute. Som vanligt… Hur känns det då? Jo, förjävla skönt egentligen. Jobbet är klart. Men samtidigt finns det ju tusen grejer som jag inte gjort. Många bra uppslag finns kvar orörda… Det är bara att anteckna och komma tillbaka. Kanske redan i september?

Den ryska hunden. Infarten till de flesta hus här är avspärrad av metallportar. Och innanför står det oftast en arg hund. Ibland står det på porten också:. “Arg hund”. I Buchta springer de runt lite hur som helst, eftersom att portarna ofta är nedskurna. Så mitt i allt står man där med en jävligt förbannad hund framför sig, som skäller och morrar, kommer närmare och närmare. Hatar det. Har fått användning av mina gatu-skills mot löshundar som jag lärde mig den hårda vägen i Mexico. Böjer man sig ner och tar upp en sten så backar alla hundar. Det funkar även här! Så… Alltid dessa jävla hundar som skäller och lever om. Just de här hundarna var små och snälla dock, en av dem försökte klättra upp på mitt ben. Sen tuggade han lite på min ena känga.

Idag var sista dagen i Buchta. Hängde utanför min stammisbutik ett par timmar och snackade skit med gubbarna. Träffade Kaptenen. I flera veckors tid så har han varit väldigt undvikande när jag frågat honom var han bor nu. Idag ville han dela med sig – äntligen släppte han på garden. Det visar sig att han bor i ett skyffe inte långt ifrån där de bodde tidigare. Tio kvadratmeter, utedass. Så satt vi där, och han visade mig alla sina dokument och intyg på hans utbildningar till sjökapten. “Hur kommer det sig att den kapten måste bo såhär?”, frågade han. Jag visste inte. Sen gick vi och köpte vodka i butiken. Han skulle köpa en liter, men vi nöjde oss med en halv. Två snapsar var, så var den slut. Stora snapsar, alltså.

Bläddrar igenom sju veckors arbete, fem tusen bilder. Det ska bli 50 i ett första steg, slutprodukten ska bestå av 30-35. Sen, om någon vill publicera, så lär det väl bli 5-10. Ett koncentrat av mycket tid, många möten, mycket frustration och en hel del glädje ändå. Bra erfarenheter och en hel del tabbar… Huset ovan står fortfarande och balanserar på kanten. Snart är nog det också historia.

Och här är sonen, Oleg. Just här håller han på att ringa en kompis som bor uppe i bergen för att styra upp en guidad tur för mig. Efter att han gjort det så skjutsade han hem mig. Folk är så sjukt hjälpsamma, generösa och trevliga mot mig här. Hursom, ska tillbaka imorgon och lämna några printar. Mest en anledning att träffa dem igen och få plåta lite mer, men det är också kul att se folks reaktion. Jag hoppas få följa med till hans nya kåk imorgon. Den andra snubben hjälper till att röja. Han heter Dima och kommer från Moldavien.

På en av de få gröna ytorna som finns kvar i Buchta träffade jag Georgina, som odlat sin plätt i 27 år. I det gröna huset i bakgrunden har hennes son bott de senaste åren, själv bor hon i en lägenhet i Sovchoz Rossiya. Rädisorna säljer hon för att dryga ut pensionen som ligger på ca 1200 spänn i månaden. Nu blir hon av med landet, och får inte en krona för det. Trots att hon har papper på det. Kvinnan på grannplätten, Vera, är i samma situation. Hon har hållt till där i 40 år – igår natt tuggade grävmaskinerna bort halva landet. Vera var nådigt förbannad och sa “De kommer på natten, de fegisarna. För då vet de att det inte är någon här som kan protestera. Hade de kommit på dagen hade jag förhindrat dem med mina bara händer…”