Den här kvinnan blev nyfiken när hon såg min stora kamera på hennes bakgård. Fick några ord med henne innan hennes make kikade ut ur den lilla verkstan mittemot. En butter man i kamouflagejacka som sa något om att jag tillhör armén (?). Efter det ville hon inte prata mer, “jag har en stark och envis make, så det är bäst jag håller tyst”. Synd. Hon hann iallafall få sagt att hon ser framemot en ny lägenhet med varmt vatten, stabil elektricitet och lite fräschare omgivning.

Området jag var i igår heter Имеретинская Бухта, Imeretinskayabukten. Idag återvände jag, pratade med en hel del folk och fick veta att samtliga byggnader på hela sträckan ska rivas. Allt blir parkområde till OS. Fick även höra andra sidan av myntet. De som bor i de ytterst slitna hyreskasernerna utan varmt vatten och med instabil elektricitet, de är mest lättade över att få något annat. En gubbe som höll på att meka med bilen sa “Äntligen river de den här skiten.” Vet inte riktigt vilken väg jag ska gå nu. Om jag ska koncentrera mig på det här området kanske. Det är bildmässigt iallafall. Kanske kan bilderna härifrån passa bra till en allmänt hållen text om förberedelserna för OS, de problem och fördelar de medfört, samt hur folket ser på det? Jag jobbar vidare.

Ludmila, 56, och Vladimir, 60, på bilden ovan är ett par av de som verkar något positiva till flytten. De har fått ett nytt hus i området Некрасовка, Nekrasovka, som ligger ett par kilometer bort. Men Vladimir har bott i huset i 50 år. Han är kvar, än så länge, medan frun och sonen Oleg flyttat in i det nya huset. Jag följer med Ludmila till det nya huset för att ta en titt, vi kryssar mellan halvt rivna kåkar och lerpölar, sedan reser sig något som ser ut som ett kvarter rakt ur en hollywoodfilm. Uniforma stenkåkar med röda tak (det är borgmästarens nya policy – samtliga tak i Sochi ska vara röda) längs en snörrät gata. Medan Ludmila gör i ordning en rysk bjudning så pratar jag med sonen, Oleg. Han säger att allt är bra med det nya huset. Men känslan vid bordet i det kala köket är ändå rätt sorglig. Det verkar som att de helt enkelt tar smällen och gillar läget.

“Vi är Buktens barn” och “Bukten forewer” (sic). 🙂

Valentina Selivanovas son och svärson håller på att tömma och riva huset de bott i sen 1972. Ett ganska enkelt men fint hus, med havsutsikt från balkongen på andra våningen. Skelettet är kvar och utanför ligger högar med kopparrör och annat som går att sälja. Något som ser ut som början till en majbrasa visar sig vara vindruvsplantorna som de rivit upp från bakgården. Mitt framför huset – en stor lerpöl med en grävare i mitten. Där brukade deras grannar bo – nu finns det ingenting. Bakom huset är den enorma sandlådan som om ett par år ska vara själva navet i de Olympiska spelen. Just nu är det en lerig röra med kranar och maskiner som jobbar dygnet runt. Stålskeletten växer för var dag, skyddade av en två meter hög blå plåt som slingrar sig runt alltihopa.

I det sista möblerade rummet bor Valentina och hennes make fortfarande. Vardagsrummet. Innan veckan är slut ska även det vara tömt. Sen kommer det maskiner och tuggar ner huset. De har mottagit kompensation från det statliga företaget Olympstroy som ansvarar för alla byggnationer. Problemet är att denna kompensation motsvarar en bråkdel av markens värde. Den räcker knappt till en lägenhet i Sochi. Än mindre ett nytt hus vid havet. Valentinas förklaring? Först blir det park för OS, sedan säljs marken dyrt till oligarker som suktar efter havsutsikt. Medans de som bodde här från början får tränga ihop sig i en liten lägenhet i stan. Långt från havet.

Har varit på plats i Adler i sex dagar nu, och det har varit intensiva dagar. Många möten med många gubbar (och någon enstaka kvinna), många missförstånd, många mil och timmar i buss och så vidare. Den ena kontakten har lett till den andra och jag har således mött alltifrån uzbekiska gästarbetare, motarbetade aktivister, en slipad PR-bitch, en bastant lokalredaktör, en paranoid politiker, en (flera) klagofylld(a) gumma(or) och en orolig designer med stor och fin SUV. Det är bra med möten och snack, men det är ju bilder jag är ute efter framförallt. Tur att jag har sex veckor kvar, lite drygt.

Ryssland ÄR svårjobbat. Det visste jag tidigare och det vet jag ännu mer nu. Speciellt när man inte är jättehet på språket. Men den här korta tiden har varit extremt utvecklande för språket. Jag har tragglat mig igenom intervjuer på egen hand. Det funkar, men inte helt. För att vara säker på att jag får allting rätt så jobbar jag nu på att få tag i en hyfsat billig och bra tolk.

I övrigt är det sjukt upp och ner. Ena dagen känns allt skit och jag tror inte på något av det jag gör. Blir ba skit. Men sen vaknar man dagen efter, träffar någon vettig människa som ger något vettigt tips, och så är man uppe igen.

Logistiken i sig gör det här projektet till ett jobbigt jävla projekt. Sochi är en 15 mil lång stad, indelad i flera olika distrikt. Det mesta som gäller OS sker i Adler, där jag också bor. Men alla höjdare och de flesta andra bor i Sochi, som är tre mil bort. Det är ju inte så långt tänker ni. Jo, det är det. En och en halv timme i minibuss, pågrund av extrema bilköer, i sin tur pågrund av extrema nybyggnationer exakt överallt.

Hopp om livet och bra bilder finns alltså. Jag jobbar på.

Kortprojekt. Gästprofessor Kimmich vill se hur vi arbetar. Två veckors plåtande av i princip vad som helst och nästan daglig återkoppling på kontaktkartor och urval. Bra, nyttigt. Det ger Kimmich en chans att upptäcka våra små hang-ups samtidigt som det ger oss en chans att se vad vi behöver jobba på, vad vi behöver mer av.

I måndags vaknade jag så utan en tanke på vad jag skulle visa för bilder på måndag eftermiddag. Började ringa en bilskrot. De ville inte ställa upp. Ringde den andra bilskroten. Den chefen skulle komma tillbaka 13 (när vi skulle sitta som tända ljus i skolan med 300 bilder och 8 utvalda). Så jag åkte till Sundsbruk, mitt favoritställe i hela Sundsvall. Av någon skum anledning. Men ja, åkte dit. Snackade med några gubbar och en tant som satt på en stol mitt i vägen. Hon chillade i solen. En av gubbarna tipsade om att det var biljardspel på seniorboendet. Gick dit och plåtade. Så nu är jag fast där under de här två veckorna. Vad grejen är vet jag inte riktigt ännu, bara hänger runt och plåtar en massa pensionärer. Men det är kul, skönt att vara igång. Och bra feedback från Klass och Kimmich om dagarna.

Här är några bilder från projektets första dag, måndag.

För något tag sedan postade jag en bild på ett par tvillingar. När jag satt och gick igenom mitt arkiv efter bilder att peta in i en portfolio så kom jag över den ovan, från Borg i Lofoten, Norge, där jag hjälpte Röda Korset med att dokumentera sitt sommarläger för “Mindre bemedlade” barn och föräldrar. Skitroligt jobb.

I skolan just nu är det hårt jobb med den där portfolion (som ska revideras och gås igenom igen ett par gånger i veckan, ish), reportage-tänk och fotografintervju med mera. Att sitta och stöta och blöta sina egna bilder tillsammans med andra är bra och nyttigt, många gamla darlings kan man äntligen släppa. Andra får man en ny syn på. Sen kan det ju vara rätt segt att sitta en hel dag och bara glo. Bild efter bild efter bild. Men i huvudsak positivt, alltså.