Här kommer en skön grej från Amerikatt. Det hela inleds (om du vill) med en 13 minuter lång minidokumentär om föredetta gängmedlemmar från LA som besöker ett fattigt samhälle i Alabama. Utöver det stillbilder, text, grafik.. Allt ihopsytt på ett grymt sätt. Det är lite annat än ett fattigt bildspel med gratismusik eller halvtaskiga miljöljud till.

http://projects.latimes.com/homeboys/

Eller så följer du kanadensiska jägare (och en filmmakerska) på en 200 mil lång skoterutflykt i -50 grader.

http://interactive.nfb.ca/#/thisland

Lite oljekonsekvenser:

http://www.foto8.com/new/online/photo-stories/1296-bottom-of-da-boot-louisianna-kael-alford

Och bilden? Från en auktion i Timrå.

För ett par veckor sedan fick jag känna på gymnasielivet igen. Gjorde ett jobb för Sundsvalls kommun där jag skulle plåta en massa gymnasieprogram för ett nytt marknadsföringsmaterial. Skitkul. Fria händer, mycket variation. Roligt också att få snoka runt överallt och se vad de pysslar med. Fick av någon anledning en brinnande längtan efter ett praktiskt YRKE. Vilken dröm att vara snickare, till exempel. Bygga och greja och se vad man gjort när man är klar. Fast jag vet inte. Kanske bara är  i teorin.

Skönt också att se att allt är som det var. Fordonskidsen med sina kepsar och snus, byggarnas sköna grabbjargong, naturarnas nördskämt…

I fordonshallen blev jag förevisad en Volvo 740, årsmodell -90, som gått 140 000 mil och ännu inte servats, motormässigt. Tydligen var den berömd över hela Sverige och hade nyligen varit med i en motortidning. “Varför är den på verkstad nu då?” var ju den naturliga frågan. Tydligen var det bara lite kosmetika som behövde styras upp.

Och vad körde ägaren då, när pärlan var på verkstad? Jo, en lånad Volvo såklart. En Volvo 740 från 1990.

Bilden är från Forum Fuck It Railtour i Sundsvall idag. Var och kikade, tog några bilder och frös fötterna av mig tillsammans med Robin, Daniel och Kristoffer. En OK bild blev det (funkar graben, Daniel?), resten bara skit. Men det var fint ute, och kaffe smakar ju som bäst när man frusit lite.

Förövrigt…

Uppenbarligen satte jag nageln i ögat på många med hypeinlägget. Det konstruktiva jag eftersökte från de som ställer sig i ledet kom inte riktigt fram som man kunnat hoppas – det vart mest ryggdunkande, och några nedsättande kommentarer mot mig personligen. Som att jag jobbat under få chefer och inte är insatt. Att jag är avis. Eller att man som insatt inte behöver kritisera. Det får stå för de som sa det, och jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Men, för sakens skull: Att jag har haft få chefer är bara irrelevant. Avis är jag inte. Och att de som är “insatta” inte behöver kritisera… Det är bara för korkat. De andra kommentarerna, anonyma “Du är bäst Dareberg”, de får helt enkelt stå som prima exempel på poängen – ett överflöd av ryggdunkande i en liten värld.

Men ja, nu vet vi ju alla varför Sydsvenskan är så bra. Det finns en tanke med allt, kollektivet jobbar hårt, och fyra fotografer var nominerade i förra Årets bild. Bra så. Nu lämnar jag det.

(1: http://www.simoneliasson.com/?p=1592, 2: http://larsdareberg.blogspot.com/2010/11/husgud-jag.html)

Farsan och 142an som min farfar köpte nångång på sjuttitalet. Nu är den inne på rep i garaget. I bakgrunden står en Citroën 15CV och väntar på uppmärksamhet. Det gör de tre tusen andra projekten därinne också.

Gubben då? Han blev pensionär vid 58 efter lång och trogen tjänst i det militära. Nu jobbar han mer än någonsin, fast med grävare och en gammal, orange lastbil från Televerket.

Diskuterade en grej idag med en kille som är en fotograf som en av de andra fotograferna som jobbar och står i och som förhoppningsvis kommer fortsätta med just det under lång tid framöver.

Alla hypar ju Sydsvenskan. Hur många har läst den? Jag menar, hållt i den, bläddrat och kollat och funderat och tänkt? Är den så bra som alla säger? Eller är det rent av en hype? Är det Dareberg som lyckats lura i folk att just de “jobbar lite så” och därför är så bra? Är den bra för att de äter korv på fredagar och har en bildchef som är besatt av sitt jobb?

Såhär i vetenskapsfilosofiska tider så blir det lätt så att man börjar tänka på om det man tänker är en befogad tanke eller en sanning man rör sig med för att det är bekvämt och “som vanligt”. Är Sydsvenskan så bra? Lika bra “som vanligt” (så säger jag trots att jag själv hållt i tidningen högst ett par gånger under mitt korta liv)? Eller är den bara mallad för stora bilder, utan tanke på hur platsen fylls ut? Är den inte, i själva verket, bara en pimpad lokaltidning? Har jag fel?

Om jag har fel, vad är det som gör den så bra? Varför är Dareberg någon sorts husgud överallt?

För att illustrera det här inlägget så tänker jag bifoga ett utdrag från Svenska Dagbladet i februari. Den som gissar varför vinner en ponny.

Framöver är ju tanken att man ska stå på egna ben, utan studiemedel och grejer. Nu gäller det att kasta ut krokar åt alla möjliga håll så man kan klara sig med hjälp av kameran. Det kommer nog gå. Säkert tungt ibland, men ändå. Kanske nåt skitjobb på deltid vid sidan av i värsta fall. Bilden – ett reklamjobb för BEAB jag gjorde hemma i Boden för några veckor sen.