Har varit på plats i Adler i sex dagar nu, och det har varit intensiva dagar. Många möten med många gubbar (och någon enstaka kvinna), många missförstånd, många mil och timmar i buss och så vidare. Den ena kontakten har lett till den andra och jag har således mött alltifrån uzbekiska gästarbetare, motarbetade aktivister, en slipad PR-bitch, en bastant lokalredaktör, en paranoid politiker, en (flera) klagofylld(a) gumma(or) och en orolig designer med stor och fin SUV. Det är bra med möten och snack, men det är ju bilder jag är ute efter framförallt. Tur att jag har sex veckor kvar, lite drygt.

Ryssland ÄR svårjobbat. Det visste jag tidigare och det vet jag ännu mer nu. Speciellt när man inte är jättehet på språket. Men den här korta tiden har varit extremt utvecklande för språket. Jag har tragglat mig igenom intervjuer på egen hand. Det funkar, men inte helt. För att vara säker på att jag får allting rätt så jobbar jag nu på att få tag i en hyfsat billig och bra tolk.

I övrigt är det sjukt upp och ner. Ena dagen känns allt skit och jag tror inte på något av det jag gör. Blir ba skit. Men sen vaknar man dagen efter, träffar någon vettig människa som ger något vettigt tips, och så är man uppe igen.

Logistiken i sig gör det här projektet till ett jobbigt jävla projekt. Sochi är en 15 mil lång stad, indelad i flera olika distrikt. Det mesta som gäller OS sker i Adler, där jag också bor. Men alla höjdare och de flesta andra bor i Sochi, som är tre mil bort. Det är ju inte så långt tänker ni. Jo, det är det. En och en halv timme i minibuss, pågrund av extrema bilköer, i sin tur pågrund av extrema nybyggnationer exakt överallt.

Hopp om livet och bra bilder finns alltså. Jag jobbar på.