Säsongen blev kortare än vi hoppats och trott. Det har blivit en del inställda jobb för min del, så jag tog mig tid att sammanfatta SHL 19/20 bildmässigt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sedan årsskiftet är jag deltidsföräldraledig och arbetar bara onsdagar. Ungefär samtidigt som min sambo återgick till jobbet och jag själv skulle ställa om till blöjbyte och förskolelämning skulle projektet Förändring/Перемена avslutas. Under nästan ett år har jag och ryska kollegor arbetat med att skildra vardagen i Boden och vänorten Apatity, på Kolahalvön. Projektet har resulterat i en bok med samma namn samt en utställning på Bodens Konstgille, där i huvudsak mina bilder från Boden visades.

Det blev en hel del uppmärksamhet kring projektet i samband med bokrelease och vernissage. Jag blev inbjuden till P4 Norrbottens förmiddagsprogram, NSD och Kuriren skrev om utställningen i varsitt Kultur-uppslag, och boken kommer snart recenseras av Kuriren kultur.

Är du nyfiken på boken, skriv ett mail så skickar jag ett ex.

12 bilder för att sammanfatta året som gick.

2015.

Till att börja med fick jag en son – välkommen Olle.

Annars flög ju året förbi, som vanligt när man ser tillbaka. Det inleddes starkt med en drömresa till Kolahalvön med skrivande kollega Kristofer Naess på NSD. Några av de grejer jag verkligen ville ta tag i slutförde jag. Till exempel ett reportage från ett flyktingboende i Boden som legat och grott några år. Jag började filma mer, som så många andra. Och upptäckte att det ju faktiskt också är skoj. Nu gäller det att förfina det. Finns en marknad där också, så klart.

Det hann också bli en andra resa till min brother from another mother – Ryssland. En viktig och intressant nätverkarresa i organisationen Barents Press regi, även den gick till Kolahalvön. Ser fram emot att fortsätta fördjupa mig kommande år.

2015 blev också första året jag klarat mig helt på egen hand, utan arbetsgivare. Ingen lön om jag inte drog in den själv, alltså. Det har sina för- och nackdelar. Så här drygt ett år senare känns det som mest fördelar.

Fördelarna är uppenbara och uttjatade. Frihet, tid, sovmorgnar (nåja). Till nackdelarna hör väl berg-och-dalbanan. Toppar och dalar, svinmycket att göra en vecka sedan tyst nästa. Det är påfrestande, jag kanske aldrig vänjer mig, men samtidigt älskar jag det. Topparna under 2015 var vår- och höstmånaderna. Den Stora Dalen var sommaren.

Men det var ju tur, för då var vi på bilsemester.

2016 då?

Ja, så här ser todo- och önskelistan ut.

Pappaledig på deltid.
Mer film.
Mer egna grejer.
Kortare startsträcka (!).
Ryskan för helvete, ryskan.

Då kör vi.

I januari var jag och reporter Kristofer Naess från NSD på reportageturné till Kolahalvön. Jag skötte delar av research och planering, sen plåtade jag medan Kristofer skrev. Under sex minst sagt intensiva dagar träffade vi sjukt mycket folk och gjorde väl ett par hundra mil i den fyrhjulsdrivna NSD-bilen. Resultatet blev en serie om sju reportage om alltifrån den ryska samiska minoriteten, via sexhandel, till barnhemsbarn och militär upprustning.

Puh!

Det bestående intrycket såhär ett par månader efteråt är – vad enormt mycket intressant det finns att berätta från det här området, bara några timmar i bil från Sverige och Norrbotten. Att det är underrapporterat är en underdrift. Jämfört med tidigare resor jag gjort till Ryssland tycker jag det mesta gick väldigt smidigt och smärtfritt. Inte en enda muta efterfrågades…

Nu är jag ju sedan länge tillbaka i frilansvardagen. Och funderar kring nästa resa. Det vore kul att “göra” Kolahalvön på sommaren. Att hitta fler intressanta reportage-uppslag är knappast det svåra. Det som kräver arbete och tanke är att sälja in dem. Både till tidningar – och numera – familj (som kanske kan åka med?).

Nedan bilder från det som, för mig som fotograf, var det mest intressanta reportaget. Jag, Kristofer och guiden Michail körde skoter i ungefär tre timmar rakt ut i tundrans stora Ingenting. Där mötte vi en renskötarbrigad och resonerade om deras utmaningar och möjligheter. Sjukt intressant och strapatsrikt. Svårjobbat var det av flera skäl. Tiden var knapp, då dagarna är väldigt korta norr om polcirkeln i januari. -25 grader i timmar frestar på utrustningen, för att inte tala om när man tar in grejerna till +25 i stugorna. Sen är det svårt att få folk att ställa upp och öppna sig när man kommer ut hastigt, vilket är helt förståeligt.

Längst ner ser ni hur det såg ut i tidningen.

Mer bilder från de andra reportagen kommer framöver.

Gjorde ett jobb tillsammans med journalisten Anna Hjorth i november. För ett par veckor sedan publicerades det, draget över fem sidor. Kul med mycket plats!

 

Att jag valde att avsluta mitt arbete i Kiruna betyder inte att jag inte gillade stan. Jag återvänder så fort jag har möjlighet, och den långsiktiga planen är att följa stadsomvandlingen under åren som kommer. Nu är jag här några dagar för att göra ett par jobb. Återkommer när de är publicerade…

På bilden nedan: Kvarteret Ortdrivaren. Ritade av Ralph Erskine på 50-talet, snart rivs de när gruvan närmar sig staden.