Stickvägar

Posted on May 8, 2010

Häromdagen hyrde jag och Robin, på besök från Stockholm, en VW Polo. Kvällen innan satt vi och dividerade var vi skulle åka, och kom fram till att det enda kravet är Kust. Efter att ha övervägt att köra västerut så bestämde vi oss istället för att köra österut, mot Petrozavodsk, med någon avstickare vid Ladogasjön. Europas största sjö. Efter att ha spenderat drygt en timme på att ta oss ur stan möttes vi av vägar i hyfsat varierande skick. Ibland var det max 50 som gällde (om vi inte ville sabba bilen), och ibland kunde man bränna på ordentligt.

Vi tog det lugnt, köpte en karta och körde in på diverse småvägar. I slutet på en av dem hittade vi en liten by där lervägen övergick i kullersten, slingrandes mellan små, slitna men sjukt vackra trähus. Körde igenom ett varv. Klev ur bilen och promenerade. Det var inte livat, men ett par människor syntes. En gammal tant i huckle höll på att bära in och stapla ved. Den blåa kåken pryddes av Sovjets flagga, och det kändes lite som att tiden stått stilla. Jag frågade om jag fick ta en bild. Det förstod hon absolut inte vad det skulle vara bra för. Det behövs väl ingen bild på en 85-åring heller? Hon berättade om hårda tider, och att hon bott där hela livet. Nu kommer varubilen två dagar i veckan, annars klarar de sig själva i byn. Vi pratade på, och jag fick någon bild ändå.

Så kom Alexander. Vi såg honom när vi körde genom, då gick han gatan ner med två getter bredvid sig. Han gissade rätt på att vi var svenskar, sen tog det fem minuter innan vi accepterat en inbjudan till kåken bredvid för kaffe. Han hade också hammaren och skäran hissad på knuten, och förklarade att den nya trikoloren ger han inte mycket för. Sovjet är hans land, och varje gång han går in så knäböjer han för flaggan. Alexander, 62, veteran från kriget i Afghanistan och föredetta kapten i KGB. Han berättar att han förstår vad vi säger när vi pratar svenska. Han kan alla språk. Man lärde sig sånt i KGB, minsann. Jargongen är tydlig, säger han. Vi blir visade kåken, och våran värd fortsätter prata. Innan vi förstått vad som hänt så tar han fram kyckling och kött, styckar en bit till var och en av katterna, och sätter resten i en stekpanna. Räcker sleven till Robin och säger, jag är snart tillbaka. Så kom det sig att vi stod och lagade lunch hemma hos en gammal KGB-officer vi känt i en kvart. Trots ihärdigt förklarande att bara kaffe blir utmärkt, så skulle det minsann bjudas på mat. Blir man hembjuden i Ryssland så är gästerna allt, förklarade Alexander. Kanske är det annorlunda i erat land, men så är det här!

Robin fick med nöd godkänt för sin kockinsats. Det var för lite olja. Men Alexander visade var skåpet skulle stå. Sen försvann han igen. Kom tillbaka med en flaska vodka och tre glas. Jag kör, försökte jag. Tog en sipp för att vara trevlig. Robin fick tre.

Medan Robin stod och lagade mat så fick jag en rundvisning i kåken. Ett litet, orört och välstädat rum visade sig vara hans avlidne frus rum. En gammal svartvit bild stod lutad mot en vas med torkade blommor. Högtidligt tog han upp den, pussade på den, och la armarna i kors. Frun vart påkörd på vägen utanför för några år sen. När han försökte ringa efter hjälp så sa de bara att de inte kunde komma. Hade det hänt på Nevskij hade de varit där på en gång. Frun dog. Jag fick se bilder från begravningen. Nu lever Alexander själv. Och han behöver ingen. Han har hundar, katter, höns, gris. Och en bastu, som han visade med stolthet och ville att vi skulle prova.

2 Responses

  1. tobs
    08/05/2010

    mycket fint och spännande.

  2. Johan
    09/05/2010

    för jävla fint och en riktigt bra historia! Blir riktigt avis.

Leave a Reply