Kom nyligen hem efter en resa anordnad av Barents Press från St. Petersburg till Murmansk, tillsammans med svenska journalister och journaliststuderande. Poängen med studieresan, kallad Project Robota 16, var att knyta kontakter, träffa ryska kollegor och undersöka hur industri- och miljöfrågor rapporteras i Ryssland. Jag var med för att dokumentera det hela i film och stillbild.

Som alltid intressant att besöka Ryssland. Mycket uppslag för framtida jobb, och viktiga kontakter knutna med kollegor. Förhoppningsvis var resan givande för det tiotal svenska journaliststudenter som var med.

Bilden är från en skeppskyrkogård i Murmansk som håller på att städas upp i sakta mak. I framtiden är det tänkt att här ska ligga bostäder och en fin strandpromenad. Kan ta ett tag, var spontana känslan.

Fler bilder finns på Barents Press Sveriges Facebooksida (gilla den!).

Vid gränsen till Ryssland i Kirkenes ligger hundratals cyklar i högar. Syriska flyktingar, i huvudsak, kommer cyklande över gränsen eftersom det är förbjudet att passera till fots.

I dag berättade NRK-journalisterna Amund Trellevik och Tarjei Abelsen, stationerade i Kirkenes, om hur Europas flyktingsituation gör sig påmind även här i de allra nordligaste delarna. Intressant och rätt absurt. Väl i Kirkenes inkvarteras flyktingarna i tillfälliga mottag för att så småningom slussas ut till olika platser i Norge. Bara här om dagen öppnades ännu ett mottag, i ett gammalt hotell.

I övrigt har vi fått en hel del bakgrund till Barents-samarbetet. Dels från Thomas Hallberg, chef för internationella Barentssekretariatet sedan januari i år. Även Rune Rafelsen, chef för norska Barentssekretariatet, kom med intressanta historiska paralleller med vad som sker i Europa i dag.

Det blir mer och mer filmande i jobbet. Tidigare har jag känt mig väldigt osäker med det, det är så mycket som kan gå fel (och faktiskt gör det, för det mesta). Ljudet har alltid varit största problemet. Ett par micar, och många kassa intervjuer, senare börjar det bli ordning på torpet.

På lördagen blev det en utryckning till Torneå för Expressens räkning. Mer demonstrationer mot/för det finska flyktingmottagandet. TV var huvudsaken. Det blev mycket liverapportering med hjälp av iPhone. Kameran kan jag skicka videoklipp med från fältet, men inte sända live med.

Iphone och Skype blev alltså receptet. Att stå med telefonen utsträckt framför ansiktet i flera timmar gör inte bilden jättestadig. Och iPhone-batteriet är knappast skapt för att hänga med så länge. Lösningen blev – en kvarts laddning i bilen, fem minuter sändning. Repetera.

Nu drar jag iväg till Kirkenes, och senare Murmansk för en veckas djupdykning i läget på Barents-fronten. Inplanerat är bland annat besök på lokala tidningar, radiostationer och någon NGO. Samt en uppdatering kring kalabaliken på Barents Observer. Ska kunna bli riktigt intressant.

Elena Serova och Alexandra Klabukova var två av många ryska barn som växte upp i ryska statens omvård, på ett av Apatitys barnhem. Vi träffade dem och Andrej Artjugin som alla spenderat somrar i sin barndom i Norrbotten. Till vår hjälp hade vi Ann-Kristin Larsson från Boden, långvarigt engagerad i föreningen Dasvedanja som under en lång följd av år arrangerade resor för barnhemsbarnen i Apatity. Från barnhem till sommarvistelse i svenska och norrbottniska familjer.

Grejen var att det nu blivit svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsätta med de här resorna. Ryska staten vill inte skicka underåriga till Sverige längre, av olika orsaker. Andrej, Elena och Alexandra har som sagt alla varit i Norrbotten i sin barndom. Vi var nyfikna på vad det innebar för dem. På köpet fick vi ta del av intressanta och i någon mån skrämmande, livsöden. För just dem har det gått bra i livet – men många av deras kompisar fick det tufft.

Själv hade jag en personlig vilja att veta mer om ämnet. Vår familj hade nämligen besök ett par somrar när jag var liten – något jag minns som otroligt spännande och lärorikt. Jag kan bara hoppas att de barn som kom till oss fick något ut av sina besök. Ann-Kristin hjälpte mig för övrigt spåra upp en av de som var en sommar hos oss.

Jag har en mailadress – vi får se vad det leder till.

Ett annat intressant möte på Kolahalvön var det med HBTQ-aktivister som kämpar mot systemet. På en väldigt mörk och oansenlig bakgård hittade vi till slut källaringången till deras lilla lokal. Häftigt med människor som offrar och riskerar mycket för sin sak. Läs Kristofer Naess reportage här: http://www.nsd.se/nyheter/har-ar-den-ryska-statens-fiende-9071644.aspx

Att plåta ett jobb av den här typen – “prata och dricka kaffe i liten lokal” – är inte alltid helt lätt. Man får koka lite soppa på en spik. När det finns mer tid så är ju det optimala att hänga med i verksamheten på ett eller annat sätt. Eller få komma hem till någon huvudperson, spendera lite tid, och se vad det blir i bildväg. Tyvärr finns inte alltid tiden – som jag tidigare skrivit var det på den här resan mycket som skulle göras på kort tid. Men för varje jobb jag gör känner jag mig lite mer säker kring vad som krävs, vad som ska levereras för att kunna fylla (som här) ett par uppslag.

Och att tiden inte fanns, att jobbet inte blev optimalt, innebär ju bara att det finns stora chanser att göra något riktigt bra vid en eventuell nästa resa. I sommar eller nästa.

I morgon: Barnhemsbesök.

 

Förutom hockey så håller jag nu på att förbereda för fullt inför en planerad Rysslandstripp. Tanken är att spendera veckorna mellan 20/2 och 12/3 i Moskva (mitt första besök!) och trycka ut några bra reportage före, under och efter Presidentvalet som hålls den 4/3.

Visumpapperna samlas i en plastficka och ska snart skickas in. Utöver det måste jag lista ut exakt vad jag ska göra där också. Det blir mycket googlande och antecknande. Man får en klockren idé i duschen, den hamnar på en lapp, så småningom så förkastas den eller byggs vidare på. Vad det blir i slutändan vet ingen. Men spännande blir det!

Bilden är från St. Petersburg i maj förra året och föreställer övning inför den årliga paraden som hålls på segerdagen.