För några veckor sedan gick mitt Sotji-reportage även i NSD, något omskrivet för att passa Norrbotten. Fjärde tidningen det går i nu, och kul att se det på hemmaplan. Varje vecka dras det stort på en bild i helgbilagan, och den längst ner gick veckan efter själva reportaget. Också från Sotji.
På en av de få gröna ytorna som finns kvar i Buchta träffade jag Georgina, som odlat sin plätt i 27 år. I det gröna huset i bakgrunden har hennes son bott de senaste åren, själv bor hon i en lägenhet i Sovchoz Rossiya. Rädisorna säljer hon för att dryga ut pensionen som ligger på ca 1200 spänn i månaden. Nu blir hon av med landet, och får inte en krona för det. Trots att hon har papper på det. Kvinnan på grannplätten, Vera, är i samma situation. Hon har hållt till där i 40 år – igår natt tuggade grävmaskinerna bort halva landet. Vera var nådigt förbannad och sa “De kommer på natten, de fegisarna. För då vet de att det inte är någon här som kan protestera. Hade de kommit på dagen hade jag förhindrat dem med mina bara händer…”
Märklig dag i Buchta. Det första jag ser när jag kliver av bussen är en dude som springer för allt livet är värt. Han viker av bakom kiosken och fortsätter längs det blå stängslet som skiljer OS-byggena från övriga världen, med en konstapel i hasorna. Tjugo meter bakom kommer ännu en lagens man, med näven på hölstret i full karriär. Jag drar upp kameran och knäpper av nån bild sådär i farten. Just när jag tagit andra bilden ger mannen i ledningen upp och blir haffad. Ställer mig utanför butiken och pillar på telefonen. De proppar in förbrytaren i baksätet och troligen sitter han och förklarar ett och annat just nu.
Fem minuter senare kommer en häst i full karriär efter huvudgatan. På ryggen satt en galen kosack (kanske) försedd med skalad kvist i näven. Livat idag, alltså. Kosacker… Det var soldaterna som posterades i de här trakterna för ett par hundra år sen för att skydda Rysslands södra gräns. Det blev en egen liten (ganska speciell) kultur av det. Kolla den här storyn på ämnet: http://www.viiphoto.com/showstory.php?nID=1198
Påväg hem mötte jag en snubbe jag snackat lite med förut. Han berättade att det var hans polare som flydde snuten. Han skulle nu iväg och hälsa på honom. Segt.
TVÅ stående bilder, i samma inlägg! Great success. Nu är texten nästan färdigjobbad. Det för med sig en skön känsla av att veta var man är påväg och vad man behöver göra. De senaste två-tre veckorna har jag varit inne längs många sidospår och varit påväg att byta vinkel på hela skiten. Tills min kamrat Daniel pratade lite vett för några dagar sen. Jag insåg att, är det här fel så är det ändå försent. Det är bara köra på och lita på att det blir bra. Så nu är jag tillbaka i Buchta. Har klara mål för vad jag behöver, så nu är det bara kämpa för det.
De här männen höll på att skära ner en båt i småbitar. Båten heter “Buchtarian” och står på en betongpir, på vars spets det idag satt 20-talet fiskare och metade. Kommer ni ihåg Evgeni? Det var på den här båten han jobbade. Nu blir den metallskrot. Det här är en sån grej som inte har så mycket att göra med min Grej. Men hur ska jag någonsin kunna hålla mig ifrån att plåta skitiga arbetare, stora metallföremål, damm, smuts och eld? Det GÅR ju inte.
Ska berätta om min dag. Väldigt pedagogiskt med både bild och text.
Ok. Vid havet var det asfint väder. “Bra, låt oss åka upp till bergen.” Uppe i bergen regnade det asmycket. “Ok, det här sög ju, låt oss åka ner igen.” Påväg ner igen var det asmycket trafik. “Propka” konstaterade chauffören på klanderfri ryska, trots att han troligen var armenier. “Propka” mumlade jag instämmande och somnade om.
Day well spent. Fyra timmar i buss, blöt som en hund. Tog två mörka och lite arga bilder när jag kom till “min” hållplats igen. Bara för att känna att jag gjort Något.
PS. Vad har jag för förbannat fel i min arm som gör att alla bilder lutar åt samma håll, i samma vinkel? DS.
