Fem sekunder efter att jag tagit bilden ovan på ett industriområde i Buchta kom en vakt fram och frågade varför jag fotograferade. Vi började snacka och det slutade med ett par glas öl inne i kontoret. Jätteintressanta och roliga diskussioner om Sverige vs. Ryssland, löner, bostadspriser, arbetstillfällen, öl, kvinnor, tobak, väder och skolsystem avhandlades och jag blev lite klokare på det här landet. Och blev antagligen lite bättre på ryska. Det roligaste var nog ändå när jag bjöd snubben nedan på en snus. Han satte in den, grimaserade i fem sekunder, tog ut den och grimaserade/spottade de fem följande minuterna. Allt till kollegans stora nöje. Guldtänderna måste ha blänkt ända till Sochi, så mycket skrattade han.

En vakt i Ryssland tjänar 8-10000 rubel i månaden, alltså drygt 2000 kronor. De går skift och turas om att jobba 24 timmars-pass. När de gör det så sover de på det glamorösa kontoret.

Just nu känns det verkligen som att jag jobbar i medvind. Jag börjar bli igenkänd i området, och folk lättar upp. Jag börjar veta var jag kan gå och inte (dvs, jag kan gå exakt överallt för det mesta är ändå utflyttat). Idag stötte jag på de här ungdomarna som hjälptes åt att tömma huset som Vlad, till vänster i bilden ovan, vuxit upp i. Trä, skräp, etc kastade de över staketet, metall och annat som kan vara till nytta las i en hög. Efter ett tag stötte jag på farsan i familjen, som var extremt skeptisk till en början precis som alla andra. Men efter att vi pratat några minuter och han låtit mig prata i telefon med hans kompis som bor i Uppsala så lättade även han upp och det var bara att plåta på.

Tidigare under dagen träffade jag en tant som fortfarande jobbar på en åker, inom synhåll från de gigantiska byggnationerna. Om hon hinner skörda den här gången, det vet hon inte. Hon har jobbat på just den plätten i 40 år. Ända sedan tiden den tillhörde Sovchozen – namnet på Sovjets statliga farmer. När jag skulle presentera mig och förklara vad jag håller på med så avbröt hon och sa att hon redan hört om “den svenska studenten”. Så ryktet sprider sig. Bra.

Fem snubbar på 30 kvadratmeter. Jobb 12 timmar varje dag i veckan. 150 dollar i månaden i lön. Mars, i mitten, är Uzbek och har varit i Ryssland i fyra månader. Han stannar nog ett par till innan det bär av hem till frugan och den ettårige sonen. Träffade honom mitt ute i ingenting efter att ha missat sista bussen. Vi stod båda under en busshållsplats och frös. Skyddade oss från regnet och väntade förgäves. Han bad mig hjälpa honom fixa en e-mailadress åt honom på hans nya telefon. Fem minuter senare delade vi en taxi påväg hem till honom, hans bror och de tre andra inneboende. Taxin skulle han betala, och innan vi for bad han brorsan fixa käk och städa. Så min hemfärd slutade i soffan hos fem uzbekiska gästarbetare. I hörnet stod en 14″ TV genom vars högtalare det strömmade uzbekisk musik. Det visade sig att båda Mars och hans bror jobbat som fotografer i Uzbekistan. Så när han insisterade på att ta en gruppbild med mig i mitten av gänget i soffan behövde jag inte berätta hur han skulle sätta fokus. När jag berättade hur mycket mitt hotell kostar i Adler höll de på att sätta maten i halsen, och sa att jag kunde flytta in hos dem för en bråkdel. Och när jag sa att jag kommer måsta ta taxi hem så blev de nästan förolämpade. Och jag skämdes för att jag har alldeles för mycket cash.

Mitt mission att hitta gästarbetare som jobbat för Olympstroy går vidare. De här snubbarna kände flera som jobbat åt dem. Men efter att inte ha fått lön på flera månader så har alla hittat privata arbetsgivare istället.

“Där vet vi att vi får lön. Och den är dessutom högre.”

Högre än 150 dollar i månaden, det vill säga. Tänk på det när du kollar på invigningen om tre år. “Gastarbeiter”? Det ryska, tyska låneordet för gästarbetare.

Buchta. En del av Adler som i sin tur är en del av Sochi. Man känner, ser, luktar och hör att det är ett dödsdömt område. Ungefär 250 bostadshus ska rivas, plus en del industrifastigheter. Överallt skitiga män i arbetskläder. Påväg till byggena, eller påväg att rädda vad som räddas kan från sina hus. Ett par kvinnor samlar järnskrot ur en bråteshög. Några hus är redan tomma – ägarna har nog funnit sig tillrätta i sitt nya hus eller sin nya lägenhet. De här husen står kvar som skelett, tomma, länsade på allt som kan vara värt något. Återstår bara för Olympstroys bulldozrar att jämna dem med marken och planera ut marken, förbereda för OS-parken.

Hela jag är skitig av att ha klafsat runt i lervällingen som utgör småvägarna in till husen. Drar jag med ett finger på kameran så blir det brunt av allt damm i luften. Och överallt runt mig kör tunga maskiner. Det dånar och vibrerar. Det känns som en enorm sandlåda, egentligen. Sergej, till vänster på bilden ovan, har bott i sitt hus sen 1957. Snart rivs det. När vet de inte.

“Vad jag tycker om allt? Det är ingen idé att tycka, har staten bestämt sig så blir det så. Vi kan ingenting göra. Så är det i vårat land.”

Den här kvinnan blev nyfiken när hon såg min stora kamera på hennes bakgård. Fick några ord med henne innan hennes make kikade ut ur den lilla verkstan mittemot. En butter man i kamouflagejacka som sa något om att jag tillhör armén (?). Efter det ville hon inte prata mer, “jag har en stark och envis make, så det är bäst jag håller tyst”. Synd. Hon hann iallafall få sagt att hon ser framemot en ny lägenhet med varmt vatten, stabil elektricitet och lite fräschare omgivning.

Området jag var i igår heter Имеретинская Бухта, Imeretinskayabukten. Idag återvände jag, pratade med en hel del folk och fick veta att samtliga byggnader på hela sträckan ska rivas. Allt blir parkområde till OS. Fick även höra andra sidan av myntet. De som bor i de ytterst slitna hyreskasernerna utan varmt vatten och med instabil elektricitet, de är mest lättade över att få något annat. En gubbe som höll på att meka med bilen sa “Äntligen river de den här skiten.” Vet inte riktigt vilken väg jag ska gå nu. Om jag ska koncentrera mig på det här området kanske. Det är bildmässigt iallafall. Kanske kan bilderna härifrån passa bra till en allmänt hållen text om förberedelserna för OS, de problem och fördelar de medfört, samt hur folket ser på det? Jag jobbar vidare.

Ludmila, 56, och Vladimir, 60, på bilden ovan är ett par av de som verkar något positiva till flytten. De har fått ett nytt hus i området Некрасовка, Nekrasovka, som ligger ett par kilometer bort. Men Vladimir har bott i huset i 50 år. Han är kvar, än så länge, medan frun och sonen Oleg flyttat in i det nya huset. Jag följer med Ludmila till det nya huset för att ta en titt, vi kryssar mellan halvt rivna kåkar och lerpölar, sedan reser sig något som ser ut som ett kvarter rakt ur en hollywoodfilm. Uniforma stenkåkar med röda tak (det är borgmästarens nya policy – samtliga tak i Sochi ska vara röda) längs en snörrät gata. Medan Ludmila gör i ordning en rysk bjudning så pratar jag med sonen, Oleg. Han säger att allt är bra med det nya huset. Men känslan vid bordet i det kala köket är ändå rätt sorglig. Det verkar som att de helt enkelt tar smällen och gillar läget.

“Vi är Buktens barn” och “Bukten forewer” (sic). 🙂