12 bilder för att sammanfatta året som gick.

2015.

Till att börja med fick jag en son – välkommen Olle.

Annars flög ju året förbi, som vanligt när man ser tillbaka. Det inleddes starkt med en drömresa till Kolahalvön med skrivande kollega Kristofer Naess på NSD. Några av de grejer jag verkligen ville ta tag i slutförde jag. Till exempel ett reportage från ett flyktingboende i Boden som legat och grott några år. Jag började filma mer, som så många andra. Och upptäckte att det ju faktiskt också är skoj. Nu gäller det att förfina det. Finns en marknad där också, så klart.

Det hann också bli en andra resa till min brother from another mother – Ryssland. En viktig och intressant nätverkarresa i organisationen Barents Press regi, även den gick till Kolahalvön. Ser fram emot att fortsätta fördjupa mig kommande år.

2015 blev också första året jag klarat mig helt på egen hand, utan arbetsgivare. Ingen lön om jag inte drog in den själv, alltså. Det har sina för- och nackdelar. Så här drygt ett år senare känns det som mest fördelar.

Fördelarna är uppenbara och uttjatade. Frihet, tid, sovmorgnar (nåja). Till nackdelarna hör väl berg-och-dalbanan. Toppar och dalar, svinmycket att göra en vecka sedan tyst nästa. Det är påfrestande, jag kanske aldrig vänjer mig, men samtidigt älskar jag det. Topparna under 2015 var vår- och höstmånaderna. Den Stora Dalen var sommaren.

Men det var ju tur, för då var vi på bilsemester.

2016 då?

Ja, så här ser todo- och önskelistan ut.

Pappaledig på deltid.
Mer film.
Mer egna grejer.
Kortare startsträcka (!).
Ryskan för helvete, ryskan.

Då kör vi.

Från gårdagens match i Luleå Energi Arena där BC Luleå vann mot Sundsvall Dragons med 83-64.

 

Förra veckan tog jag bilen djupt in i Tornedalen, nämligen Soukolojärvi någon mil norr om Övertorneå. Där träffade jag Roger Niemi, ägare och grundare av bolaget Tornedalens Renprodukter AB som säljer och förädlar viltkött. Intressant att snacka kring hur de tänker kring att utöka sina affärer och använda läget till sin fördel. En del i receptet är bland annat en motvilja att skicka produkterna – istället får kunderna komma upp och hämta.

“På så sätt får de se hur underbart bra vi har det här uppe”.

Jag gillar tanken.

Text och bild från det hela publicerades över förstasida och ett uppslag i Norrbottens Affärer 23/10. Texten finns att läsa här: http://www.norrbottensaffarer.se/nyheter/fler-nyheter/vadslagning-i-bastun-blev-foretag

Vid gränsen till Ryssland i Kirkenes ligger hundratals cyklar i högar. Syriska flyktingar, i huvudsak, kommer cyklande över gränsen eftersom det är förbjudet att passera till fots.

I dag berättade NRK-journalisterna Amund Trellevik och Tarjei Abelsen, stationerade i Kirkenes, om hur Europas flyktingsituation gör sig påmind även här i de allra nordligaste delarna. Intressant och rätt absurt. Väl i Kirkenes inkvarteras flyktingarna i tillfälliga mottag för att så småningom slussas ut till olika platser i Norge. Bara här om dagen öppnades ännu ett mottag, i ett gammalt hotell.

I övrigt har vi fått en hel del bakgrund till Barents-samarbetet. Dels från Thomas Hallberg, chef för internationella Barentssekretariatet sedan januari i år. Även Rune Rafelsen, chef för norska Barentssekretariatet, kom med intressanta historiska paralleller med vad som sker i Europa i dag.

Det blir mer och mer filmande i jobbet. Tidigare har jag känt mig väldigt osäker med det, det är så mycket som kan gå fel (och faktiskt gör det, för det mesta). Ljudet har alltid varit största problemet. Ett par micar, och många kassa intervjuer, senare börjar det bli ordning på torpet.

På lördagen blev det en utryckning till Torneå för Expressens räkning. Mer demonstrationer mot/för det finska flyktingmottagandet. TV var huvudsaken. Det blev mycket liverapportering med hjälp av iPhone. Kameran kan jag skicka videoklipp med från fältet, men inte sända live med.

Iphone och Skype blev alltså receptet. Att stå med telefonen utsträckt framför ansiktet i flera timmar gör inte bilden jättestadig. Och iPhone-batteriet är knappast skapt för att hänga med så länge. Lösningen blev – en kvarts laddning i bilen, fem minuter sändning. Repetera.

Nu drar jag iväg till Kirkenes, och senare Murmansk för en veckas djupdykning i läget på Barents-fronten. Inplanerat är bland annat besök på lokala tidningar, radiostationer och någon NGO. Samt en uppdatering kring kalabaliken på Barents Observer. Ska kunna bli riktigt intressant.

Förra veckan gjorde jag ett roligt porträtt-jobb åt Aftonbladet nöje. Mattias Alkberg hade gjort en stor intervju som skulle bildsättas, i ett lite annorlunda format. Huvudnumret var ett “cinemagraph”, en blandning mellan still- och rörlig bild kan man säga. För uppdraget hyrde jag studio av Jens på Eurobild i centrala Luleå (tack!). Ni kan se hur det blev via länken här nedanför.

Det viktigaste var att herr Alkberg satt helt stilla och stirrade in i kameran medan jag filmade. Han skulle bara blinka. Till det la jag en fläkt, för att få lite rörelse i håret också. Efter det åkte vi ut till Svartöstan och tog lite porträtt.

Det ösregnade. Alkberg, jag, kamerorna och alla blixtar blev så klart dyngsura. Inget konstigt med det, grejerna brukar palla.

Dagen efter åkte jag till Kemi, Finland, för att filma för TV4. Allt gick bra. Men senare den kvällen hade min Nikon D4 ballat ur totalt. Displayen var död, objektivet fokuserade konstant utan min inblandning. Började förbereda mig på en nyinvestering och svor över mig själv, men några googlingar senare bestämde jag mig för att gå över till desperata åtgärder.

Baka kamera i ugn?

I sju timmar?

Visst.

Efter det var den i och för sig en aning flottig… Men vid liv. Skönt!

http://bloggar.aftonbladet.se/omslaget/chapter/alkberg/