Apropå uppställda bilder… 😉

Grabben på de här bilderna heter Alexander Jajgasaryan, är 15 bast, går i nian, och kommer från Armenien. Han är en av alla de som dragit sig till Buchta för att samla skrot. Han har ingen Lada att lasta i, utan fyller en säck som han balanserar på cykeln. Just igår var han i konflikt med tanten som jobbar i butiken mittemot det här skjulet. Hon sa att hon skulle ringa polisen om han fortsatte “ta” grejer från det halvrivna skjulet. Han fortsatte och sa “Hon säger så bara så att hon själv ska kunna gå dit sen och plocka resterna. Det här kommer snart vara jämnat med marken…”

Järnskrot ger 2 rubel per kilo, en femhunka per ton ungefär, hos skrothandlaren. Borde kanske åka till en sån och kolla hur affärerna går. Jag gissar bra.

De senaste dagarna har som sagt mest inneburit ett evigt stångande med texten. Det svåra är att jag tenderar halka in på sidospår hela tiden. Har mött så många människor och fått så många intryck att det är svårt att veta att man valt det vassaste. Och såklart att presentera det i någon sorts förståelig följd, samtidigt som det ska vara känsla och själ i det hela. Ett svårt pussel att lägga, men roligt är det. Iallafall när man får det att fungera hyfsat, vilket jag inte fått riktigt än. Sen är det de officiella källorna som fortsätter gäcka. Men till veckan är det ett par spår som ska undersökas vilka förhoppningsvis kan ge mig tillgång. Jag väljer att lita på det…

I övrigt har vi nu fått kritik från Professorn. Halvtidskritiken. För ett par veckor sen skickade vi in kontaktkartor på samtliga bilder vi tagit fram till dess. Han har gått igenom arbetet och nu fick vi alltså kommentarer. Mailet inleddes med “You have lots of work. Good. BUT!” Sen kom en lista på förslag till förändringar och förbättringar. Mitt gick ut på ungefär följande: Bilder som lutar åt samma håll – samma avstånd i alla bilder – för mycket vidvinkel. Övriga kommentarer kritiserade att det var alldeles för mycket uppställda människor framför sina hus. Och en tydlig brist på stående bilder. Jag har typ en handfull, av flera tusen… Bättring!

De uppställda bilderna gillar jag. Men det skulle ju inte skada med lite mer variation, kanske. Eller så ser man det som en serie. Jag får helt enkelt hävda att det är ett högst medvetet grepp.

Du ser den där högen med bråte på bilden? Så ser mitt reportage ut just nu. Och jag är grävmaskinisten. Det är en jävla röra, och jag vet inte riktigt var jag ska peta för att det ska ordna till sig på ett snyggt sätt.

Dricker kaffe. Skriver stycke efter stycke. Möblerar om. Tar bort. Dricker kaffe. Börjar om. Får ingen styrsel på det. Dricker kaffe. Skriver vidare. Ger upp. Dricker kaffe.

Och ute regnar det. Enligt yr.no ska det göra det i en vecka framöver! Från och med nu så skiter jag i det, imorgon ska jag ut och plåta. Länge. Det är inte länge kvar och nu är jag taggad som fan.

Det har regnat här ett par dagar nu, och det regnar fortfarande. Mycket tid har gått åt till ingenting – idag var jag tvungen åka ut till Buchta. Jag kunde inte bara hänga runt ännu en dag utan att plåta, det känns fel på något sätt. Det resulterade inte i något speciellt, ljuset sög, himlen sög… Men jag träffade några kändisar, pratade lite dynga, vart lovad att bli skjutsad runt på moped var jag vill en hel dag av en halvsuspekt man, och så träffade jag ett par hästar som ni ser ovan.

Var just påväg hem när de kom fram ur ett buskage. Jag fattade ingenting. Den bruna pållen var rätt påstridig. Jag hade solrosfrön i fickan, det kanske var därför. För svultna var de. Gick runt och bökade i soporna efter något ätbart. Fattar inte riktigt var de kom ifrån. Stackars hemlösa hästar…

“For the first time in the history of the Olympic Games all ice rinks will be within walking distance of each oter. Only ten minutes will be required to get around all the sports arenas.”

OS 2014 kommer vara uppdelat i två kluster – “coastal cluster” och “mountain cluster”. Nere vid kusten kommer curling, skridskogrenar och ishockey hålla till. Förutom det så är det här invigning och avslutning kommer ske. Presscenter, OS-byn och TV-center kommer också finnas här. Ungefär hälften av arenorna kommer efter spelen att flyttas till andra delar av Ryssland. Dels då behovet för alla dessa arenor inte finns i Sochi och dels för att det inte är ekonomiskt att kyla ner så många kubikmeter luft i ett subtropiskt klimat, enligt Olympstroy. Invigningsarenan kommer få stå kvar – den är byggd för att klara FIFAs krav på en VM-arena. Och 2018 anordnar Ryssland fotbolls-VM.

Det stora ägget ni ser på bilderna här kommer snart att vara Bolshoi Ice Palace, i översättning “Stora ispalatset”. En hockeyarena med plats för 12000 åskådare. Byggnadsplatsen är 13 hektar, den är 49 meter hög och täcker en yta av 230×270 meter. Taket består av plattor med LED-belysning. På natten kommer där projiceras bilder, medan den på dagen reflekterar solljuset. Ganska läckert blir det nog. Arenan står färdig 2012.

Tänkte berätta lite om vad jag gör här, hur det funkar, hur det inte funkar, vad som är drygt, vad som är skönt, och så vidare. Har varit på plats i fyra veckor och har hunnit bli klokare på många sätt. Vad gäller projektet så är det nog fortfarande litet av en öppen historia, något som kan kännas rätt drygt. De flesta bilder jag postat de senaste veckorna är från Buchta – området där alla “issporter” kommer gå av stapeln. Där har jag hängt dag efter dag. Plåtat sönder det totalt. Men det har känts nödvändigt. Dels är det sjukt bildmässigt, dessutom finns det många bra historier att berätta.

Men, och då kommer vi in på det första dilemmat, vinter-OS innebär ju rätt mycket mer än is-sporter. I själva verket är det kanske den mindre delen av spelen. Huvudsaken är ju BERGEN. SNÖN. VINTERN. Då är det lätt att hamna på villospår. Borde jag spendera lika mycket tid uppe i bergen? Vad missar jag? Det är svårt att vara på två ställen samtidigt. Och ännu svårare att göra ett bra jobb som bildjournalist på två ställen samtidigt. Så man måste välja. Jag har valt Buchta, hittils. Det första stressmomentet, sammanfattat: Har jag valt rätt? Borde jag vara någon annanstans istället?

Över till det praktiska. För att ta mig till Buchta tar jag först en 20 minuters promenad till busshållsplatsen. Sen en halvtimmes busstur innan jag är framme. Med diverse väntetid blir det 1-1,5h. I Buchta finns ingen mat, så det måste klaffa för en hungrig jävel som undertecknad. Väl där så knallar jag runt i två-tre-fyra-fem timmar, plåtar, träffar folk och så vidare. Har jag tur klaffar ljuset, mötena och allt, och det blir hyfsade bilder. Sen är jag hemma vid 21 och håller på att dö av hunger. Hem, ladda in bilder, käka, renskriva dagens anteckningar, sen är den dagen över.

I och med att ingen vet, inte ens de som bor där, när hus kommer rivas, så försöker jag vara där så ofta som möjligt. Min drömbild just nu är ett äldre par som gråter medan de ser sitt hus sen 50 år bli damm. För att det ska hända så måste jag ha tur och tålamod. Jag måste fortsätta åka dit. Det positiva med all den här tiden i Buchta är, som jag nämnde tidigare, att folk börjar känna igen mig. Det är kul. Idag fick jag bussresan hem betald av en 12-åring som förbarmade sig när chaffisen inte hade växel på min 100 rubel-sedel. Bara en sån grej.

Men det gnager hela tiden i bakhuvudet. Borde jag vara någon annanstans? Missar jag något? Är ljuset fantastiskt uppe i bergen nu? Var kan jag ta en bra översiktsbild? Borde jag ta en helikoptertur? Borde jag sitta hemma och ringa de officiella källorna ännu oftare? Ligga på mer? Leta andra vägar? Hur ska jag få tag i dem? Vad blir det av det här? Vilka bilder har jag missat?

Och… Borde jag inte kunna producera ett schysst reserep medan jag är här? Borde jag inte fixa något generellt om förberedelserna som går att sälja? Sochis enda hockeylag, det är ju ett klockrent rep, det borde jag göra. Sportskolan runt hörnet vore ju grymt. Jag borde följa aktivisten mer. Jag känner en kille som tolkar på kraftverket, han borde jag göra något på. Gästarbetarna, de borde jag göra ett rep på. Jag borde se lite mer sevärdheter. Jag borde bada.

OK, lite random tankar om mitt hemskt betungande liv som lökig student som har sju veckor på mig att göra exakt vad jag vill utan någon press, egentligen. Det är kanske det man måste komma ihåg. Men utan prestationsångest blir ju inget gjort!