Det här är brorsan till betongfabrikens ägare. Artak kom till Ryssland från Armenien för 28 år sedan, och har inte varit i sitt hemland på 17. Han bjuder på ett glas champagne (!) i kontoret, och vi snackar lite om fabrikens vara eller icke vara nu när det vankas OS. Klart är att den ska rivas, men de vet inte när. Så produktionen är i full gång. Kompensation har de heller inte hört något om, men klart är att flytten går till Sovchoz Rossiya några kilometer bort. Det största problemet, enligt Artak, blir att allt marknadsföringsmaterial måste göras om. Och så flytten i sig själv, såklart.

Valerka är från Jurga, en liten stad i Sibirien. Han kom till Sochi och Adler för två månader sen för att söka jobb vid OS-byggnationerna. Så blev det inte. En betongarbetare utan kvalifikationer har inte lätt att hugga en av de eftertraktade jobben. För de mindre avancerade jobben anställs oftast gästarbetare från forna Sovjet-stater. Han fick jobb ett stenkast därifrån istället – på betongfirman Ararat som säljer gatsten och betongdekorationer per pall. Han bor i ett rum i samma byggnad som fabriken och jobbar nästan varje dag.

Ett par kilometer från den framtida OS-byn och platsen där spelen kommer invigas och avslutas ligger stadsdelen/samhället Sovchoz Rossiya. Nu för tiden invaderas matstället här av arbetare från OS-projekten. Det är också ett stopp på vägen för mig när jag ska dit eller hem. Har gjort resan i princip varje dag de senaste två veckorna. Och även jag har blivit stammis på matstället. Där sitter jag bland alla skitiga arbetare och käkar asgod soppa, grillspett, kålsallad, kotletter, piroger och allt möjligt annat. Betalar gör man per gram.

Stället har fått sitt namn från den gigantiska statliga farmen som låg här förut. En gammal tant berättar att många av de gamla träkåkarna i Sovchoz står kvar sen 40-talet. Men åkrarna är borta. Tydligen växte här kiwi, apelsin, citron och en massa annat. Nu är det en byggarbetsplats precis som allt annat i närheten. Och de sällsynta flyttfåglarna som kom hit för att övervintra hörs inte längre. Det enda som hörs nu är betongfabriken som förser byggena med material. Fabriken ligger på andra sidan en kanal från bebyggelsen. Allt är täckt i betongdamm, och när fabriken är igång vibrerar marken. Tanten berättar om en granne som inte kunnat sova på flera månader. För igång är den dygnet runt.

Nu är kåken där fiskarna bodde riven. Efter att bulldozern gått lös och grävaren hjälpt till att ta fram de största metallföremålen så arbetade tre inhyrda Tadjiker med att finfördela och lasta. Sen bar det iväg till järnhandlaren, som fick ta emot ytterligare några ton järnskrot från Buchta… Det är ju ren njutning att plåta något sånt här. Dammet yr, man blir skitig, får kliva runt i en massa skrot och hålla uppsikt så man inte får någon betongklump i skallen. Bäst.

Andrej Chotjev.

Förra veckan gick jag och tjejen som ibland hjälper mig att tolka runt på ett gammalt industriområde och plåtade. Utanför andra våningen på en extremt sliten byggnad hängde det kläder, och när jag gick förbi så tyckte jag att jag hörde någon prata därinne. Sa att jag trodde att någon bodde där, men tänkte att det kanske bara var någon som hängde runt. Idag passerade jag igen och såg folk kasta ut en massa järnskrot. Så jag klev in och började snacka. Fick plåta på hur mycket jag ville.

Mannen på bilden ovan heter Evgeni Varnov och är 28 bast. Han har bott i den här lägenheten tillsammans med sin fru och fyra andra fiskare i sju år. De jobbar alla på samma båt. Idag när han kom hem så hade de fått besked om att om tre dagar måste allt vara tömt. Huset rivs. Före idag har de inte hört ett ljud. Någon ny bostad eller ersättning har de heller inte hört något om. Jag frågade om han är orolig.

– Jag och min fru har ingenstans att ta vägen. Men vi har inte hunnit skaffa några barn ännu, så jag är inte rädd för att flytta. Något ska vi nog hitta.