Juni, juli och augusti var extremt lugna för min del. Jag jagade inga jobb och beställningarna var få, istället tog jag åtta veckor (nästan helt) ledigt. I det läget måste man ju förr eller senare hämta ikapp – något som har gått över förväntan i slutet av augusti och september. Har hunnit med flera utryckningar för kvällstidningarna, en del sport, några reportage där jag både skrivit och plåtat, samt ett par jobb för nya kunder. Kul! Här är några publicerade grejer från senaste tiden. De senaste jobben jag gjort har inte publicerats ännu, men var riktigt roliga. Kommer snart.

För övrigt gjorde jag min första insats för “riktig” TV i lördags då TV4 ringde och behövde någon på plats i Kemi. Jag hoppade in i bilen och brände dit. Kul!

I helgen var jag på Midnight sun meet i Gällivare. Tanken var att lägga några bilder till ett projekt jag har stående, om svenska sommarnöjen. Kul att ha något att jobba mot när jobben inte direkt står som spön i backen. Det var kallt som snor och jag kom hem mitt i natten efter många mil i bil, men någon keeper fick jag kanske med mig. Vi får se.

Eva Pesula är 89 år och fortfarande engagerad i familjens jordbruk i Kukkola, några mil norr om Haparanda. Sonen Per med hustru Åsa är tredje generationen som brukar gården. Jobbet handlade om hur gården tvingats ställa om och bredda produktionen i takt med att vinsten på mjölkproduktion sjunkit. Numera odlar man rybs och säljer rybsolja över hela Sverige. Ett uppslag blev det, som publicerades i Norrbottens Affärer förra veckan.

Det kändes lite speciellt att kliva in i Evas kök – där stod Sune Jonsson på 60-talet och tog samma bilder som jag nu tänkte ta. Eva och Per visade gamla kopior som de fått av Sune, och gamla utgåvor av Jonssons böcker. Där fanns Per på en bild med en av Sune Jonssons kameror i näven som sjuåring.

Här nedan några smakprov från andra jobb som hunnits med sedan sist. Först, den upphaussade övningen Arctic Challenge Exercise som inleddes på F21 i Luleå tidigare i veckan. Jag var där tillsammans med Niklas Svensson från Expressen. Inget extraordinärt hände direkt – mycket väntan och många flygplan som startade och landade blev det. I hällregn. Vi gjorde lite TV från pressträffen och allt material skickades in direkt från kameran. Sedan jag köpte en 4G-puck har allt fungerat sjukt smidigt.

Ryan Clisset, US Air Force.

En rote JAS 39 Gripen startar.

Samuel Andersson från Boden gick ner en bunt kilon genom motion hemma med Wii fit. För Aftonbladet.

Och sist: En utryckning till Sunderby sjukhus för Aftonbladets räkning. En, vad det visade sig, asylsökande kvinna hade tänkt eld på sig själv i entrén. Dramatiskt värre, jag hittade och plåtade ett vittne.

I dag publicerades ett jobb jag gjorde för Läkartidningen på Piteå Sjukhus akut. Vården är alltid speciell – inga patienter får för det mesta synas till. Men det brukar gå att lösa. Här fick vi OK från föräldrar att vara med vid läkarundersökningen.

Senaste veckorna har dominerats av – sport. Tur att vi har så många elitlag här uppe, det ger mycket jobb till oss frilansare. Synd att Skellefteå inte mäktade med att ta SM-finalserien till en sjunde avgörande på hemmaplan. Men jag fick i alla fall tre hemmamatcher för Sportbladet.

I förrgår och igår var det basket. Northland mot Udominate i final, först i Umeå sedan igår kväll på hemmaplan i Luleå Energi Arena. Det slutade på bästa tänkbara sätt med hemmaseger för Northland. Äntligen ett guldfirande att plåta!

Elena Serova och Alexandra Klabukova var två av många ryska barn som växte upp i ryska statens omvård, på ett av Apatitys barnhem. Vi träffade dem och Andrej Artjugin som alla spenderat somrar i sin barndom i Norrbotten. Till vår hjälp hade vi Ann-Kristin Larsson från Boden, långvarigt engagerad i föreningen Dasvedanja som under en lång följd av år arrangerade resor för barnhemsbarnen i Apatity. Från barnhem till sommarvistelse i svenska och norrbottniska familjer.

Grejen var att det nu blivit svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsätta med de här resorna. Ryska staten vill inte skicka underåriga till Sverige längre, av olika orsaker. Andrej, Elena och Alexandra har som sagt alla varit i Norrbotten i sin barndom. Vi var nyfikna på vad det innebar för dem. På köpet fick vi ta del av intressanta och i någon mån skrämmande, livsöden. För just dem har det gått bra i livet – men många av deras kompisar fick det tufft.

Själv hade jag en personlig vilja att veta mer om ämnet. Vår familj hade nämligen besök ett par somrar när jag var liten – något jag minns som otroligt spännande och lärorikt. Jag kan bara hoppas att de barn som kom till oss fick något ut av sina besök. Ann-Kristin hjälpte mig för övrigt spåra upp en av de som var en sommar hos oss.

Jag har en mailadress – vi får se vad det leder till.