Ska berätta om min dag. Väldigt pedagogiskt med både bild och text.

Ok. Vid havet var det asfint väder. “Bra, låt oss åka upp till bergen.” Uppe i bergen regnade det asmycket. “Ok, det här sög ju, låt oss åka ner igen.” Påväg ner igen var det asmycket trafik. “Propka” konstaterade chauffören på klanderfri ryska, trots att han troligen var armenier. “Propka” mumlade jag instämmande och somnade om.

Day well spent. Fyra timmar i buss, blöt som en hund. Tog två mörka och lite arga bilder när jag kom till “min” hållplats igen. Bara för att känna att jag gjort Något.

PS. Vad har jag för förbannat fel i min arm som gör att alla bilder lutar åt samma håll, i samma vinkel? DS.

Den perfekta fantasivärlden som målades upp av den pressansvarige häromdagen blev lite naggad i kanten idag när jag besökte domstolen i Adler. 15 av Imeretinskayas före detta invånare hade samlats för en domstolsförhandling mellan Olympstroy/Staden Sochi och medborgarna. Många av dem har inga dokument på sin mark och har tvingats till domstol för slåss för sin rätt till kompensation, trots Olympstroys fina löften om ersättning till Alla. Även dokumentlösa.

Processen har pågått i tre år. Zina, på bilden ovan, hade med sig tre påsar med dokument. En timme efter utsatt tid drog förhandlingarna igång i ett litet rum där några fick förbli stående. Efter uppropet stod det klart att ingen företrädare för varken staden Sochi eller Olympstroy var närvarande, varför beslut fick skjutas upp ännu en gång. Fem minuter senare var det över, för den här gången. Fortfarande utan beslut.

En advokat jag talade med, som ville vara anonym, berättar att han misstänker att de helt enkelt inte har några pengar kvar att betala ut i kompensation. De utdragna processerna blir ett sätt att skjuta problemet framför sig, samtidigt som de kan säga till IOK att de är “påväg att lösas”.

Vilken soppa.

På listan över objekt som ska konstrueras före OS finns 235 poster. Det inkluderar vägar, tunnlar, järnväg, elförsörjning, pipelines, arenor, avfallshantering, sjukhus, hamn, hotell, bostäder för tvångsförflyttade, nöjespark…

Exempelvis ska 42000 hotellrum stå färdiga när spelen invigs. 21000 finns idag. Nu ska inte alla 21000 som återstår byggas från scratch – många består av gamla Sanatorier som ska renoveras upp till “Europeisk” standard. Men ändå.

Allt detta för ett gäng svettiga män och kvinnor som ska göra upp i direktsändning. Ju mer man tänker på det, desto mer absurt blir det.

– Jag skulle själv inte kunna tänka mig att semestra i Buchta. Det var som en gammal by. Dåligt avloppssystem och instabil elförsörjning. Dessutom var bebyggelsen gammal och sliten.

– De som bor där är vana att ha havsutsikt, tjäna pengar på turister och inte betala skatt.

– I Kina inför OS i Peking fick de som tvångsförflyttades inga val, och de som protesterade hamnade i fängelse. Så är det ju inte här. De har valmöjligheter och Staten hjälper alla.

– Även de utan dokument kommer få någonstans att bo. Ingen hamnar på gatan.

Idag träffade jag en pressmänniska. De är ett förbluffande släkte…

Apropå uppställda bilder… 😉

Grabben på de här bilderna heter Alexander Jajgasaryan, är 15 bast, går i nian, och kommer från Armenien. Han är en av alla de som dragit sig till Buchta för att samla skrot. Han har ingen Lada att lasta i, utan fyller en säck som han balanserar på cykeln. Just igår var han i konflikt med tanten som jobbar i butiken mittemot det här skjulet. Hon sa att hon skulle ringa polisen om han fortsatte “ta” grejer från det halvrivna skjulet. Han fortsatte och sa “Hon säger så bara så att hon själv ska kunna gå dit sen och plocka resterna. Det här kommer snart vara jämnat med marken…”

Järnskrot ger 2 rubel per kilo, en femhunka per ton ungefär, hos skrothandlaren. Borde kanske åka till en sån och kolla hur affärerna går. Jag gissar bra.

De senaste dagarna har som sagt mest inneburit ett evigt stångande med texten. Det svåra är att jag tenderar halka in på sidospår hela tiden. Har mött så många människor och fått så många intryck att det är svårt att veta att man valt det vassaste. Och såklart att presentera det i någon sorts förståelig följd, samtidigt som det ska vara känsla och själ i det hela. Ett svårt pussel att lägga, men roligt är det. Iallafall när man får det att fungera hyfsat, vilket jag inte fått riktigt än. Sen är det de officiella källorna som fortsätter gäcka. Men till veckan är det ett par spår som ska undersökas vilka förhoppningsvis kan ge mig tillgång. Jag väljer att lita på det…

I övrigt har vi nu fått kritik från Professorn. Halvtidskritiken. För ett par veckor sen skickade vi in kontaktkartor på samtliga bilder vi tagit fram till dess. Han har gått igenom arbetet och nu fick vi alltså kommentarer. Mailet inleddes med “You have lots of work. Good. BUT!” Sen kom en lista på förslag till förändringar och förbättringar. Mitt gick ut på ungefär följande: Bilder som lutar åt samma håll – samma avstånd i alla bilder – för mycket vidvinkel. Övriga kommentarer kritiserade att det var alldeles för mycket uppställda människor framför sina hus. Och en tydlig brist på stående bilder. Jag har typ en handfull, av flera tusen… Bättring!

De uppställda bilderna gillar jag. Men det skulle ju inte skada med lite mer variation, kanske. Eller så ser man det som en serie. Jag får helt enkelt hävda att det är ett högst medvetet grepp.